2018 - sammandrag

« Tillbaka

Av 250 anmälda kom 193 start.

Rutt: Start 21:00 vid Sjöhistoriska museet i Stockholm > Södertälje > Nykvarn > Mariefred > Stallarholmen > Strängnäs (24t) > Eskilstuna > Kvicksund > Västerås > Enköping (48t) > Hjälsta > Sigtuna > Kallhäll > Sjöhistoriska museet i Stockholm (72t) och så vidare på varv 2.


Resultat 1-20

  1. Richard Andersson, Sverige, 87 tim 48 min
  2. Agne Truss, Sverige, 87 tim 48 min
  3. Björn Ohlsson, Sverige, 53 tim 08 min
  4. Lars Hagstedt, Sverige, 53 tim 00 min
  5. Charlotta Sahlström, Sverige, 50 tim 35 min
  6. Stefan Jonsson, Sverige, 50 tim 20 min
  7. Anders Jungefors, Sverige, 50 tim 17 min
  8. Bjørn Fliflet Johannessen, Norge, 40 tim 09 min
  9. Pierre Börjesson, Sverige, 37 tim 18 min
  10. Calle Ortner, Sverige, 36 tim 40 min
  11. Stephen Claw, Storbritannien, 36 tim 37 min
  12. Pernilla Otto, Sverige, 36 tim 07 min
  13. Anders Mörch, Sverige, 33 tim 33 min
  14. Mohamed AbuBaker, Sverige, 32 tim 05 min
  15. Mikael Ramstedt, Sverige, 31 tim 45 min
  16. Stefan Edström, Sverige, 31 tim 26 min
  17. Linda Nordmark, Sverige, 31 tim 21 min
  18. Lisa Mobrand, Sverige, 30 tim 35 min
  19. Petri Perttilä, Finland, 30 tim 18 min
  20. Martina Hausmann, Tyskland, 30 tim 18 min

Bevakningen hade vi 2018 via Facebook.
Fotrally IK på Facebook


Summering av 2018

193 st av de närmare 250 anmälda kom till start vid ett blåsigt Sjöhistoriska. En timme innan start kunde man faktiskt känna hur stämningen liksom tilltog, hur nerverna började göra sig påminda hos flera av deltagarna. Jag misstänker att det var mer än en som funderade på vad i hela världen de gett sig in på.

Till skillnad mot vid de flesta andra tävlingar så vet en deltagare i MaratonMarschen varken hur långt det är eller hur lång tid det tar. Det är liksom bara att kliva in i tåget och följa med, så länge skorna (och pannbenet) håller.

Den där lilla regnskuren som kom en stund innan start gjorde inte så mycket, även om man såg att många oroliga blickar lyftes mot molnen.

En halvtimme innan start lyfte Christer Janzon megafonen och informerade om tävlingsreglerna, sedan var det dags att ställa upp i startledet. När den gemensamma nedräknings drog i gång kunde man riktigt ta på stämningen. Pirr, nervositet, glädje, rädsla…

30… 29… 28… 15… 14… 3… 2…. 1…. Och så bar det i väg. Nu kännetecknas inte MaratonMarschen av någon spurt, varken i början eller i slutet, utan det var mer en långsam rörelse som drogs i gång. Tåget gick in mot stan, förbi en massa glada (och förundrade) människor som satt vid uteserveringar och njöt av den svenska försommarkvällen. Några hejade på, flera frågade var vi var för ett gäng, de flesta bara tittade lite nyfiket.

Humöret i ledet var – så klart – på topp. Alla var glada och positivt laddade.

Vid första support, kl 3 vid Sturehofs slott, hade 9 deltagare valt att kliva av, och en stannade vid supporten. De övriga 183 fortsatte ut mot morgonsolen och Södertälje.

27 st klev av innan 12h, så in i supportzon 2 kom 155 deltagare. Lite svettiga, lite trötta men glada och nöjda. 44 st valde att ta sin välförtjänta medalj och stanna i Nykvarn. 12 timmar till fots är långt. 12 timmar nattetid är ännu längre. Bra jobbat!

111 glada deltagare fortsatte mot Mariefred. Solen sken och det var varmt. Kanske hade några deltagare önskat sig lite mindre sol, lite mindre värme, men ingen klagade. Ingen klagade på nåt alls. Så grymt god stämning i gänget.

När vi nådde Mariefred hade ytterligare några deltagare klivit av, men in i supportzonen kom ändå 90 deltagare. De hade då gått 18 timmar. 18 timmar i ständig rörelse.

En halvtimme senare var det 67 deltagare kvar. Det är inte helt ovanligt att några går förbi supportzonen men sedan kliver av en kort stund efteråt. Kanske vill de testa om de orkar ladda om, kanske vill de inte stanna på en jämn timme, kanske vill de bara klå en gammal tid (eller en kompis tid) - eller så orkar de helt enkelt inte mer.

Ett trevligt inslag i Mariefred var den mycket uppskattade GELEHALLON-KONTROLLEN. Den kan absolut få bli ett stående inslag i MaratonMarschen.

Gelehallongatan

Under eftermiddagen och kvällen droppade det av deltagare med jämna och ojämna mellanrum. Att gå i närmare ett dygn kostar på, mer än man kanske kan tänka sig, och även om fötter och ben håller så ska magen hålla – och pannbenet. Det är många parametrar att ta hänsyn till.

Alla som ställer upp i en sån här tävling är ju beundransvärda och de 45 som klarade sig till Strängnäs är ju att betrakta som världsmästare allihop. Tänk att gå i ETT DYGN.

När mörkret föll, föll också temperaturen, så våra fantastiska deltagare fick en kall natt. Det var inte med än ca 5 grader i de tidiga morgontimmarna. Ändå var det 21 st som fanns med till supporten i Eskilstuna och 12 kvar vid supporten i Kvicksund kl 9 på söndag morgon.

Söndagen var, även den, solig och varm. Visst fläktade det lite, men solen pressade styggt och deltagarna började känna av sina 36+ på fötter. Blåsor stora som plommon, sömnbrist, kramp – men ändå hördes inget gnäll. Helt fantastiskt!

Bland de 12 hjältar som lämnade Kvicksund fanns årets rookie, Pierre Börjesson. 37 tim 18 min är riktigt bra, särskilt som han bara hade packning med sig för 24 tim. När han meddelade sin brytning satte han sig på bajamaja-släpet, trött men rätt nöjd, och var redan inställd på att gärna delta fler gånger. Härlig inställning!

Nästan 3 timmar senare var det dags för tävlingens sista norrman att ge sig. Björn Fliflet Johannessen, som genomförde sin andra MaratonMarschen, förbättrade sitt personbästa med nästan 8 timmar.

Supporten strax utanför Västerås blev väldigt odramatisk. Nån bytte strumpor och skor, nån skiftade tröja, alla fick ny mat – sushi tycks vara populärt så där 42 timmar in i loppet för det åt minst tre av de kvarvarande 7.

Efter Johannessen tog det nästan 10 timmar innan nästa sega gubbe gav sig. Denna gång var det Anders Jungefors som fick se sig besegrad, men även han putsade på sitt personbästa och höjde det med ca 2 timmar.

Strax efter Anders var det tävlingens näst sista kvinna som lämnade in sin tagg. Charlotta Sahlström gjorde en grym insats och förbättrade sitt personbästa med närmare 18 (!) timmar.

Bara kvarten senare var det Stefan Jonsson från Mariefred som ställde ner skorna. Precis som de övriga i det här järngänget putsade han sitt personliga rekord, även han med helt sanslösa siffror – drygt 20 timmar!

Under två timmar, mitt i mörka natten, var det sedan 4 tappra själar (plus supporten) som traskade och gick men mörker, kyla och trötthet skördar sina offer och Lars Hagstedt och Björn Ohlsson gick i mål med bara några minuters mellanrum, efter ofattbara 53 timmar. Vad sägs om att förbättra sitt personbästa med 10 timmar (Lars) och 3 timmar (Björn)?

Fundera gärna på vad du själv hinner göra på 53 timmar. Sova 2-3 nätter, jobba lite, kanske grilla en köttbit, sitta så länge du vill på en toa som står stilla, varför inte ta en dusch, läsa en bok, se en film...

Så var de bara två kvar. Precis som 2017 var det Richard Andersson och Agne Truss som var sist kvar. Och som de gick…. Och gick….. Och gick…. Och gick…. Det är lätt att börja nynna på Michael B Tretows gamla dänga när man ser dem. ”Det är en evighetsmaskin…” För det är verkligen den känslan man får när man ser dem. Trots närmare 70 timmar såg de ut som om det var ute på en trevlig söndagspromenad. Visst hade de sina dippar, givetvis, men med den enorma styrkan de besitter så lyckades de vända på sitt humör och fortsätta gå.

Eftersom de båda gick 81 timmar i fjol så visste vi ju att kapaciteten fanns. Om de dessutom skulle få för sig att putsa på sina rekord, ja då var det ju bara att inse att Fredrik Forsströms rekord från 2015 (87 h 45 min) satt lite löst.

Vid varvning, efter TRE DYGN, gled de båda in vid Sjöhistoriska för lite ombyte och påfyllning av mat. Agne såg lite rörd ut av folkets jubel, Richard såg lika lugn ut som vanligt. Ingen av dem såg ut att ha gått oavbrutet i 72 timmar. Agne satte sig på huk, grävde i sin väska, reste sig upp och började gå.

Hemma i sofforna satt nervösa, imponerade, förundrade supportrar och följde live-sändningen på facebook. Man skulle ju kunna tycka att en tävling som håller på i flera dygn, och som går i 5 km/h inte är spännande, men tro mig – det är den!

Många trodde nog att tävlingen skulle avgöras under natten, att de som låg hemma och sov skulle missa målgången, men inte alls. När Sverige vaknade upp till ytterligare en solig och fin dag så fortsatte de två sin promenad.

Nykvarn, andra gången, levererade såväl några glada supportrar som påfyllning av mat och dryck. Och sen gav de sig ut igen, mot Mariefred, mot rekordet.

Richard och Agne

Tiden tär och kroppen slits, men trots detta fortsatte våra hjältar att gå och gå och gå. Kl 12.45 slog det Fredrik Forsströms gamla rekord och ett par minuter senare avgjordes tävlingen genom att tävlingsledningen valda att plocka av Agne eftersom hon bedömdes vara för trött för att fortsätta gå på ett säkert sätt. Då hade hon kämpat hårt i flera timmar och hennes insats är klart värt allt beröm i världen.

Med det gratulerar vi Richard Andersson till att bli MaratonMarschens tredje dubbelsegrare – och det på den nya rekordtiden 87 tim och 48 min.

Fotrally IK

All rights reserved ©

Website made by

CJ & HJ

Följ oss i sociala medier

  • Facebook
  • Instagram
  • Youtube